Jag står inte ut..... Hatar livet!!!!!!!!!!!!!!
Nepp, jag gör fan inte det snart längre. Jag står inte ut med mitt osociala liv. Ingen verkar bry sig längre. Jag vet inte vad jag ska göra. Jag saknar jobbet som fan just nu. Har inte jobbat på två veckor nu, och jag klarar inte mera. Måste vara social med andra än min far och min fru. Jag har träffat min far av 14 dag typ 11 av dom. Inte klokt egentligen... Idag har jag för det mesta jobbat med hemmet lite, jag har målat färdigt rummet, rört upp lite i det, vågade inte damma runt allt för mycket ifall det skulle fastna lite i färgen. Sen har lagat en byrålåda, hängt upp en massa tvätt, tvättat och så underhållt grabben lite idag me. Men vad får man för det inget typ. Att jobba och göra ett bra jobb så kan man få något tillbaka, inte bara lönen, men kan får beröm, stiga i graderna m.m. Och man umgås med folk utanför familjen. För vänner det har jag fan inga längre. Typ iallafall. Känns inte så. Min förre bäste vän som nu för tiden bor i norge var hemma i sverige nu i två veckor, men har ingen tid att ses något, och då bor jag typ max 300 meter bort från där han är. ÄR DET EN RIKTIG KOMPIS ELLER? Nej jag tycker fan inte det. Livet suger stenhårt just nu.
Får jag någon uppmärksamhet här hemma? Nej knappast, frugan bryr sig fan bara om sina kompisar för tillfället. När hon inte jobbar så pratar hon med en kompis minst 5-6 gånger om dagen, och det är inte 5 min inte 10 utan runt halv timme till en timme. Och det gör mig arg och irriterad. Jag har sagt detta, men då blev hon ledsen för att hennes kompis inte får ringa mera eller inte vågar ringa mera för jag blev arg en gång. Men va fan. Jag då? Finns inte jag? Får inte jag har känslor eller? Nej fan tror inte det, killar ska inte ha känslor, får inte ha känslor. Sen när jag inte bryr mig om henne när vi har gäst och umgås mer med dom blir hon arg, ledsen m.m. Men va fan, jag ska vara där tillhands hela tiden, men jag då? Jag är en social människa, behöver att få ha social kontakt, med andra personer än bara familjen. Ibland funderar man på hur det skulle vara att vara singel igen, men jag vill inte vara det. (tror jag iallafall, känns så nu iallafall)
Men det är en väldigt lockande tanke. Bara bry sig om sig själv, kunna åka till kompisar hur man vill när man vill, festa släppa loss. Träffa tjejer och så. Men nepp, så är inte livet idag. Jag har mitt hus, min fru, mitt barn och min hund. Jag sitter i mitt hus hela dagarna när jag inte jobbar. När jag har fritid så gör jag något hemma. Ingen hör av sig, ingen vill ses. Ingen vill träffa mig längre. Jag kanske stinker? Tråkig då? Dötrist? Helt enkelt något måste det vara... Jag kanske inte funkar socialt, jag kanske är socialthandikappad? Hahaha. Ja där kanske vi har problemet. Jag är väl helt enkelt socialt störd. *rycker på axlarna* Löjliga tankar det där. Men jag mår inte bra. Har inte gjort det den senaste tiden. Deprimerad kanske? Vet inte. Känns inte som att det skulle vara en deprition faktiskt. Att försvinna ett tag, starta ett nytt liv, en annan stad, ett annat jobb, en annan värld? Varför inte. Drömmen när man tog studenten för fem år sen var att flytta till en storstad, finna lyckan där och livet. Göteborg låg bra tillhands älskar den staden. Det var längesen man var där nu. Förr åkte man dit över dagen med någon polare eller nått och gick på avenyn eller något... Trevligt värre.
Nepp, fan heller att livet ska vara bra. Allt ska gå emot än hela tiden. Trist, men så e det. Livet suger, livet är hårt, livet är orättvist. Men så e det bara. Så har jag alltid tyckte, vetat, känt och så är det bara. ingen kan ändra på den åsikten. Under mina levnadsår så har inte mycket gått lätt, smidigt och så. Jag har aldrig haft mycket folk runt mig som har stöttat mig m.m. Att en vän kanske kan ringa och fråga läget ibland det finns faktiskt en som gör det. Men han har heller aldrig tid att ses. När man väl planerar något så hinner han ändå inte sen för han har så mycket att för sig. Andra vänner att vara med och festa med. Bara för man skaffar barn tidigt så blev man av med alla sina kompisar och alla fester man har missat i livet. Hade man bara kunnat gå på dom eller rättare sagt blivit bjuden på några så. Det är ofta vi som har bjudit in folk till oss. Men får vi någon gång en inbjudan tillbaka. Nej då. Inte alls... Och det e inte klokt egentligen ska det vara så... Nepp det tycker jag verkligen inte. Men sak samma. livet suger och det har jag redan kommit framtill innan så.
Fan vad trött jag är... Varför orka bry sig....
Jaja.... Life Sucks!
Gonatt på er alla goa glada människor!
Får jag någon uppmärksamhet här hemma? Nej knappast, frugan bryr sig fan bara om sina kompisar för tillfället. När hon inte jobbar så pratar hon med en kompis minst 5-6 gånger om dagen, och det är inte 5 min inte 10 utan runt halv timme till en timme. Och det gör mig arg och irriterad. Jag har sagt detta, men då blev hon ledsen för att hennes kompis inte får ringa mera eller inte vågar ringa mera för jag blev arg en gång. Men va fan. Jag då? Finns inte jag? Får inte jag har känslor eller? Nej fan tror inte det, killar ska inte ha känslor, får inte ha känslor. Sen när jag inte bryr mig om henne när vi har gäst och umgås mer med dom blir hon arg, ledsen m.m. Men va fan, jag ska vara där tillhands hela tiden, men jag då? Jag är en social människa, behöver att få ha social kontakt, med andra personer än bara familjen. Ibland funderar man på hur det skulle vara att vara singel igen, men jag vill inte vara det. (tror jag iallafall, känns så nu iallafall)
Men det är en väldigt lockande tanke. Bara bry sig om sig själv, kunna åka till kompisar hur man vill när man vill, festa släppa loss. Träffa tjejer och så. Men nepp, så är inte livet idag. Jag har mitt hus, min fru, mitt barn och min hund. Jag sitter i mitt hus hela dagarna när jag inte jobbar. När jag har fritid så gör jag något hemma. Ingen hör av sig, ingen vill ses. Ingen vill träffa mig längre. Jag kanske stinker? Tråkig då? Dötrist? Helt enkelt något måste det vara... Jag kanske inte funkar socialt, jag kanske är socialthandikappad? Hahaha. Ja där kanske vi har problemet. Jag är väl helt enkelt socialt störd. *rycker på axlarna* Löjliga tankar det där. Men jag mår inte bra. Har inte gjort det den senaste tiden. Deprimerad kanske? Vet inte. Känns inte som att det skulle vara en deprition faktiskt. Att försvinna ett tag, starta ett nytt liv, en annan stad, ett annat jobb, en annan värld? Varför inte. Drömmen när man tog studenten för fem år sen var att flytta till en storstad, finna lyckan där och livet. Göteborg låg bra tillhands älskar den staden. Det var längesen man var där nu. Förr åkte man dit över dagen med någon polare eller nått och gick på avenyn eller något... Trevligt värre.
Nepp, fan heller att livet ska vara bra. Allt ska gå emot än hela tiden. Trist, men så e det. Livet suger, livet är hårt, livet är orättvist. Men så e det bara. Så har jag alltid tyckte, vetat, känt och så är det bara. ingen kan ändra på den åsikten. Under mina levnadsår så har inte mycket gått lätt, smidigt och så. Jag har aldrig haft mycket folk runt mig som har stöttat mig m.m. Att en vän kanske kan ringa och fråga läget ibland det finns faktiskt en som gör det. Men han har heller aldrig tid att ses. När man väl planerar något så hinner han ändå inte sen för han har så mycket att för sig. Andra vänner att vara med och festa med. Bara för man skaffar barn tidigt så blev man av med alla sina kompisar och alla fester man har missat i livet. Hade man bara kunnat gå på dom eller rättare sagt blivit bjuden på några så. Det är ofta vi som har bjudit in folk till oss. Men får vi någon gång en inbjudan tillbaka. Nej då. Inte alls... Och det e inte klokt egentligen ska det vara så... Nepp det tycker jag verkligen inte. Men sak samma. livet suger och det har jag redan kommit framtill innan så.
Fan vad trött jag är... Varför orka bry sig....
Jaja.... Life Sucks!
Gonatt på er alla goa glada människor!
Kommentarer
Trackback
